Aj aj aj

När vi anlände till det lite småskabbiga hotellet i Matara blev det först middag. Hotellet spolades bort i tsunamin och den dåvarande ägaren dog tillsammans med många andra. Skabbigheten berodde mest på att resturangen var skitig liksom poolen (vilket visserligen berodde på regnet enligt personalen,) samt sevicen i segste laget. Men det senare kan bero på att vi anlände strax efter ett jättesällskap från något försäkringsbolag som festade vilt hela natten.

Men till saken så bestämde vi oss för att bada efter maten. Vattnet på södra Sri Lanka är mycket renare och klarare än i Colombo. Christinorna stannade på land och vi gav oss ut. I det stora blå stötte vi på en engelsman som rest runt själv genom Afrika och Indien i ett par månader. Vi stod med vatten till midjan och snacka skit eftersom det knappt gick att simma i den starka strömmen.

Då Emma plötsligt gav ifrån sig ett konstigt ljud. Hon kände något som brände till på baksidan av vänstra armen och det kändes nästan som att få en elektrisk stöt. Hon började borsta bort det som strök henne över armen då det bara gjorde ondare och ondare. I ren förvirring började hon simma och fastnade då istället med foten i något som kändes som en tråd. Med värsta adrealinkicken i kroppen simmade hon snabbt mot land medan Sanni och engelsmannen fattade noll. På stranden såg hon en genomskinlig tråd som satt fast runt foten. Det gjorde jätteont och efter att ha hoppat in i duschen och förgäves försökt få vattnet kallt så blev vi skjutsade till en Aryuveda doktor ( ayurvedisk medicin, utgör en form av läkekonst som är populär i de här delarna av världen och har en historia sen så långt tillbaka som 4-6 000 år och är grundad i bl a ett holistiskt perspektiv och i vediska utgångspunkter,) ca 500 m bort. Där strök ayruveda kvinnan först på lime på de röda svullnaderna där man tydligt kunde se vita märken efter strängarna. Sedan blandade de några örter som de ångade över de drabbade ställena.

De konstaterade snabbt att det antagligen handlade om en

blå manet som här har ett ett starkare gift i sig än de röda maneterna. De är mindre men kan dock vara farliga om man blir bränd nära hjärtat. Även Emma kunde känna lite spänningar över bröstkorgen men tog det hela väldigt bra!

Tydligen kommer maneterna upp från djuphavet ibland nu när det är monsunperiod eftersom det blir kallare även nere i djupen. De förs med strömmen och ibland blir folk brända. Men det är inget farligt om man får behandling och har ett normalstarkt hjärta. Men ont gör det ingen tvekan om saken. Pga av detta och det dåliga vädret bestämde vi oss för att INTE stanna och surfa som tanken var. Utan istället följa med Christinorna till MCC dagen efter. Mirakulöst nog blev Emmas skador bättre efter ca tre timmar, som de sagt.

Precis som vi tänkt så är ibland lokalbefolkningen bättre på att hantera lokala problem och åkommor. Och för dem som förbehålllöst misstror ayuruveda medicin, kan detbara konstateras att det funkar ibland! Vilket kanske inte är alltför konstigt konstigt med tanke på att all modern medicin också baseras på naturens resurser.